Till pappa..
Jag är så besviken på dig.. jag trodde verkligen att du vuxit upp nu. Att vi skulle kunna kommunicera som två vuxna. Jag vet att du inte var mogen att få barn, och det kan jag väl förstå... sättet du har behandlat mig på under min uppäxt är definitivt inte okej, men jag har ändå passerat det. Jag trodde att vi kunde lägga det bakom oss och bygga upp ett förhållande som två vuxna människor, men det gick tydligen inte. Det är som att du har vuxit upp och mognat i alla avseenden när det gäller ditt "riktiga" liv, med jobb, fru, barn, vänner, karriär, resor... och så vidare; men att du undertrycker en sida. Den sidan är som en tjurig tonåring, och det är som att du bara kan visa upp den gentemot mig. Minsta lilla fel jag säger så kommer tonåringen fram. Jag är inte ledsen, för du kan inte bryta ner mig längre, men jag är besviken. Du har fått så många chanser, men du fortsätter trycka ner mig. Jag tror inte att du gör det med meningen, och jag tror säkert att du ångrar dig ibland och känner att det var onödigt att handla som du gjorde, men det spelar tyvärr ingen roll... det är inte okej att du beter dig så här. Vårt förhållande är så bräckligt som det är.. för varje sak du gör; varje ord du säger när du trycker ner mig, så sjunker du mer och mer i mina ögon, i min själ. Jag älskar dig pappa, kärleken till en förälder kan aldrig försvinna, men jag får kämpa väldigt hårt för att kunna tycka om dig.
Jag är ledsen att jag inte passar in i bilden av en dotter du vill ha. Jag tror inte att du kräver att jag ska vara perfekt, men jag vet att du inte vill se mig så här. Du vill inte veta vad jag gått igenom, du vill inte inse hur dåligt jag mått och hur lågt jag faktiskt sjunkit ibland. Kanske för att du inte står ut med tanken på att du kunnat förändra saker men inte gjort det? Det var orättvist att skylla hela min första depression på dig, men faktum är att du var en stor del av den. Du var inte orsaken, men om du behandlat mig lite bättre kanske jag kunnat hantera saker bättre... Men som jag sa; den delen av mitt liv är passerad, det är nutiden jag fokuserar på. Och du kan fortfarande inte bete dig som en vuxen...
Ibland tror jag att du är rädd, pappa. Rädd för att våga inse sanningen, rädd för att våga älska mig på ett annat sätt än det du gör. Jag skyller inte på dig, jag förstår att det inte är lätt.. men jag tycker det är så synd. Att du efter nästan 20 år inte vågar se mig som jag är. Du kritiserade min rökning nu sist.. jag tycker att jag är duktig som släppt rökberoendet, som bara röker när jag mår riktigt dåligt och får ångestattacker, men det enda du sa var att inget blir bättre av att jag röker. Men det var inte det som tog hårdast; det var att du himlade med ögonen när jag sa "förut skar jag mig, nu röker jag". Du kan inte såra mig på samma sätt längre, men det betyder inte att jag inte påverkas av dina handlingar. Jag klandrar inte dig pappa, men det är så synd.. alla borde kunna ha ett bra förhållande med sina föräldrar/barn. Jag är så sorgsen över att du ännu inte kan ta till vara på den chansen, att du inte klarar av att vara en sådan del av mitt liv som du skulle kunna vara. En del av mitt hjärta är stängt för dig, och det är så sorgligt. Jag älskar dig, men jag kan inte tillåta dig att beröra mig längre. Det är inte värt det. Jag vet inte om du kommer förändras. Jag vet att du älskar mig pappa, men ibland räcker inte det... Jag klarar mig utan dig; jag kan vara lycklig hur du än behandlar mig, men det borde inte gå så här långt. Du har fått så många chanser pappa.. om och om igen har jag försökt passera det vi varit med om; börja om på nytt, men det fungerar inte längre. Jag trodde verkligen att du skulle vara vuxen nu när vi inte träffats på så länge, men jag hade fel.
Det är så synd.
Jag är ledsen att jag inte passar in i bilden av en dotter du vill ha. Jag tror inte att du kräver att jag ska vara perfekt, men jag vet att du inte vill se mig så här. Du vill inte veta vad jag gått igenom, du vill inte inse hur dåligt jag mått och hur lågt jag faktiskt sjunkit ibland. Kanske för att du inte står ut med tanken på att du kunnat förändra saker men inte gjort det? Det var orättvist att skylla hela min första depression på dig, men faktum är att du var en stor del av den. Du var inte orsaken, men om du behandlat mig lite bättre kanske jag kunnat hantera saker bättre... Men som jag sa; den delen av mitt liv är passerad, det är nutiden jag fokuserar på. Och du kan fortfarande inte bete dig som en vuxen...
Ibland tror jag att du är rädd, pappa. Rädd för att våga inse sanningen, rädd för att våga älska mig på ett annat sätt än det du gör. Jag skyller inte på dig, jag förstår att det inte är lätt.. men jag tycker det är så synd. Att du efter nästan 20 år inte vågar se mig som jag är. Du kritiserade min rökning nu sist.. jag tycker att jag är duktig som släppt rökberoendet, som bara röker när jag mår riktigt dåligt och får ångestattacker, men det enda du sa var att inget blir bättre av att jag röker. Men det var inte det som tog hårdast; det var att du himlade med ögonen när jag sa "förut skar jag mig, nu röker jag". Du kan inte såra mig på samma sätt längre, men det betyder inte att jag inte påverkas av dina handlingar. Jag klandrar inte dig pappa, men det är så synd.. alla borde kunna ha ett bra förhållande med sina föräldrar/barn. Jag är så sorgsen över att du ännu inte kan ta till vara på den chansen, att du inte klarar av att vara en sådan del av mitt liv som du skulle kunna vara. En del av mitt hjärta är stängt för dig, och det är så sorgligt. Jag älskar dig, men jag kan inte tillåta dig att beröra mig längre. Det är inte värt det. Jag vet inte om du kommer förändras. Jag vet att du älskar mig pappa, men ibland räcker inte det... Jag klarar mig utan dig; jag kan vara lycklig hur du än behandlar mig, men det borde inte gå så här långt. Du har fått så många chanser pappa.. om och om igen har jag försökt passera det vi varit med om; börja om på nytt, men det fungerar inte längre. Jag trodde verkligen att du skulle vara vuxen nu när vi inte träffats på så länge, men jag hade fel.
Det är så synd.
Natten
Inatt var den värsta natten i mitt liv, jag var så himla rädd.. helvetes dumma bimbo varför skulle du göra såhär??? Yes, du lever, och det är det viktigaste.. men helvete ***** fattar du inte hur jävla rädd jag var? Jag satt för fan uppe i tre timmar och grät och var orolig -min mamma satt uppe med mig! Jag bad till gud, andar, universum, allt jag kunde komma på... idiot!!
Jag är inte arg på dig egentligen, jag vet mycket väl hur det känns att stå på randen till döden och bara vilja fortsätta gå.. men jag är arg på någon eller något.. vafan *****, fattar du inte hur mycket du betyder? Du är för fan en av de bästa vänner jag någonsin haft! Och inte bara för mig, du har din familj och en massa andra vänner att tänka på... visst, han dumpade dig, och jag vet att det känns för jävligt. En stor del av ditt liv är borta; faktiskt hela ditt vuxna liv eftersom ni varit tillsammans så länge. Men det är fan inte en anledning till att skära upp sig totalt, eller ens lite!!!!
Förmodligen så är du skitarg på mig nu, eller besviken för att jag ringde dina föräldrar.. men vafan! Jag visste inte alls var du var, du kunde lika gärna vara mitt ute i skogen ensam och förblöda, eller redan vara död! Det där samtalet kunde ha räddat ditt liv om det krisade, och jag kan be om ursäkt men jag kommer aldrig ångra det, jag skulle göra om det igen utan att tveka om det behövdes. Du vill inte dö egentligen, jag vet det.. jag känner dig även om det känns mysko att skriva så.. Så visst, du får vara hur arg du vill på mig.. du kan hata mig om du vill det också, eller snacka skit om mig för all framtid, låta vår vänskap gå förlorad, men jag ångrar mig ändå inte. Ditt liv är viktigare än så! Fast jag tror inte att du hatar mig, du är inte en sån person, men ändå..
Helvetes jävla idiotbimbo.. ***** jag älskar dig för helvete, du får inte försvinna!!!!!
Jag är inte arg på dig egentligen, jag vet mycket väl hur det känns att stå på randen till döden och bara vilja fortsätta gå.. men jag är arg på någon eller något.. vafan *****, fattar du inte hur mycket du betyder? Du är för fan en av de bästa vänner jag någonsin haft! Och inte bara för mig, du har din familj och en massa andra vänner att tänka på... visst, han dumpade dig, och jag vet att det känns för jävligt. En stor del av ditt liv är borta; faktiskt hela ditt vuxna liv eftersom ni varit tillsammans så länge. Men det är fan inte en anledning till att skära upp sig totalt, eller ens lite!!!!
Förmodligen så är du skitarg på mig nu, eller besviken för att jag ringde dina föräldrar.. men vafan! Jag visste inte alls var du var, du kunde lika gärna vara mitt ute i skogen ensam och förblöda, eller redan vara död! Det där samtalet kunde ha räddat ditt liv om det krisade, och jag kan be om ursäkt men jag kommer aldrig ångra det, jag skulle göra om det igen utan att tveka om det behövdes. Du vill inte dö egentligen, jag vet det.. jag känner dig även om det känns mysko att skriva så.. Så visst, du får vara hur arg du vill på mig.. du kan hata mig om du vill det också, eller snacka skit om mig för all framtid, låta vår vänskap gå förlorad, men jag ångrar mig ändå inte. Ditt liv är viktigare än så! Fast jag tror inte att du hatar mig, du är inte en sån person, men ändå..
Helvetes jävla idiotbimbo.. ***** jag älskar dig för helvete, du får inte försvinna!!!!!
Snälla gör inte så här
Snälla gör inte detta, du måste leva! Du är en av de bästa vänner jag nånsin haft, du lyssnar alltid och jag kan berätta allt för dig! Jag vill inte, kan inte, leva utan dig! För att inte tala om din familj; de som står dig närmast... dina föräldrar, dina syskon, dina systersöner som jag vet att du avgudar mer än något annat i världen.. helvete!
När jag mådde som allra sämst under hösten, när ingen hade tid att prata med mig för att alla antingen jobbade eller var i skolan, då fanns du där. Vi skrattade och grät tillsammans, jag berättade saker som nästan ingen annan vet om mig, och du gjorde likadant. Du var den som peppade mig att lämna en plats jag inte trivdes på, du var den som gav mig modet att säga ifrån, utan dig skulle jag fortfarande gå kvar på samma plats och må dåligt. Jag klarar mig inte utan dig, snälla lämna mig inte!
Du bad mig att inte ringa, så det gör jag inte heller.. men du svarar inte på mina sms heller. Ligger du död redan nu? Jag har själv velat ta livet av mig, jag vet hur mycket som krävs för att man ska våga ta det steget.. men jag vet inte om du kommer göra det, om du är desperat nog.. eller om du redan har gjort det?! Du svarar inte på mina sms.. jag funderade på att ringa hem till dig, att säga åt dina föräldrar att de inte får lämna dig ensam, men så kom jag på att ni inte har någon telefon just nu tack vare jävla Telia.. jag hittade din pappas mobilnummer på Internet nu. Skickade sms till dig att du ska svara om du lever annars ringer jag din pappa... snälla svara.. 03.34 nu.. jag ringer 03.37, för jag vet hur seg du är på att skriva sms ibland... 03.35, snälla svara! Helvete, 03.37... jag ringer.
Fan, de svarar inte!!!!!! Vad fan ska jag göra? HELVETE!!!
Snälla lev, snälla snälla snälla lev.. jag har bett om saker förut, SKITSAKER rent ut sagt, men snälla.. jag ber aldrig mer om skitsaker om du bara lever, snälla.. du betyder så mycket för mig, jag kan inte leva utan dig... helvete! Jag vet att du mår skitdåligt men folk har överlevt separationer förut, det kan du också! Han är inte värd ditt liv! Dina tårar ja, för er relation var stark, men inte ditt liv... Snälla gumman lev!
Du vet att jag har svårt för att säga att jag älskar någon? Jag kan bara säga det till personer som står mig riktigt nära, till folk jag litar på till 100%. Det finns inte många såna personer i mitt liv. Men jag har sagt det till dig, och jag menar det också.. jag älskar dig *****, du får inte försvinna bort från mig!
När jag mådde som allra sämst under hösten, när ingen hade tid att prata med mig för att alla antingen jobbade eller var i skolan, då fanns du där. Vi skrattade och grät tillsammans, jag berättade saker som nästan ingen annan vet om mig, och du gjorde likadant. Du var den som peppade mig att lämna en plats jag inte trivdes på, du var den som gav mig modet att säga ifrån, utan dig skulle jag fortfarande gå kvar på samma plats och må dåligt. Jag klarar mig inte utan dig, snälla lämna mig inte!
Du bad mig att inte ringa, så det gör jag inte heller.. men du svarar inte på mina sms heller. Ligger du död redan nu? Jag har själv velat ta livet av mig, jag vet hur mycket som krävs för att man ska våga ta det steget.. men jag vet inte om du kommer göra det, om du är desperat nog.. eller om du redan har gjort det?! Du svarar inte på mina sms.. jag funderade på att ringa hem till dig, att säga åt dina föräldrar att de inte får lämna dig ensam, men så kom jag på att ni inte har någon telefon just nu tack vare jävla Telia.. jag hittade din pappas mobilnummer på Internet nu. Skickade sms till dig att du ska svara om du lever annars ringer jag din pappa... snälla svara.. 03.34 nu.. jag ringer 03.37, för jag vet hur seg du är på att skriva sms ibland... 03.35, snälla svara! Helvete, 03.37... jag ringer.
Fan, de svarar inte!!!!!! Vad fan ska jag göra? HELVETE!!!
Snälla lev, snälla snälla snälla lev.. jag har bett om saker förut, SKITSAKER rent ut sagt, men snälla.. jag ber aldrig mer om skitsaker om du bara lever, snälla.. du betyder så mycket för mig, jag kan inte leva utan dig... helvete! Jag vet att du mår skitdåligt men folk har överlevt separationer förut, det kan du också! Han är inte värd ditt liv! Dina tårar ja, för er relation var stark, men inte ditt liv... Snälla gumman lev!
Du vet att jag har svårt för att säga att jag älskar någon? Jag kan bara säga det till personer som står mig riktigt nära, till folk jag litar på till 100%. Det finns inte många såna personer i mitt liv. Men jag har sagt det till dig, och jag menar det också.. jag älskar dig *****, du får inte försvinna bort från mig!
29 december
Idag är det fyra år sedan mina systrar dog vid födseln. Nej, jag bloggar egentligen inte här längre, men jag var bara tvungen att skriva av mig om detta och det kan jag inte göra i min vanliga blogg eftersom mina släktingar läser den.. jag måste ha en plats för alla mina hemligheter också! All skam, alla skuldkänslor... tankar som jag inte kan tala med någon av dem om. Inte ens skriva så de får läsa. Som detta. De tror nog inte ens att jag bryr mig, och det är precis så jag framställer det. Jag talar aldrig om flickorna, visar inte med en min att jag tänker på dem ens.
Fast vi -de- fick ju min adopterade lillasyster istället... jag älskar henne så mycket att det gör ont. Jag hatar tanken på att jag älskar henne. Hon kommer växa upp utan mig, vi kommer aldrig vara som riktiga systrar... och mina halvbiologiska systrar dog.. och mina kusiner behöver mig inte längre, inte på samma sätt...
Jag känner mig så maktlös.
Fast vi -de- fick ju min adopterade lillasyster istället... jag älskar henne så mycket att det gör ont. Jag hatar tanken på att jag älskar henne. Hon kommer växa upp utan mig, vi kommer aldrig vara som riktiga systrar... och mina halvbiologiska systrar dog.. och mina kusiner behöver mig inte längre, inte på samma sätt...
Jag känner mig så maktlös.
I'm going public
Jag skriver ju nastan aldrig i den har bloggen langre, men min statistik visar att ni lasare anda tittar in i princip varje dag... jag har helt enkelt tappat lusten att skriva har; jag vet inte varfor. Jag skriver ratt mycket pa min aupair-blogg dock, sa jag tankte ge er adressen dit -mitt behov av anonymitet har nastan forsvunnit. Ibland kommer jag kanske skriva har, om det ar nagot jag inte vill att min slakt ska se... men 98% av gangerna kommer jag skriva pa aupair-bloggen.
Det enda jag ber om ar att ni inte skriver nagot dar som kan koppla mig till den har bloggen, "rosflickan" eller nagot sadant! Okej?
Valkomna in.... this is me.
Samtal fran Skottland!
Pappan fran Skottland ringde nyss! Vi snackade i 25 minuter, och han var verkligen jattetrevlig! Jag kommer borja jobba hos dem! Han sa inte rent ut att jag ar anstalld, men han sa att de inte letar efter nagon annan och att de hoppas pa att det kommer funka med mig.. vi ska prata i telefon nagra fler ganger, och hans fru ska aven vara med under de samtalen, och sa ska vi forsoka traffas i december nagon gang. Startdatum for jobbet ar i borjan av januari..
Sa som sagt, vi har inte bestamt rent ut att jag far detta jobb... men det ar i princip sakert. WAA!!! Jag ar SA GLAD :D
2 november
Mamman och pojkvannen ar bortresta, thank God! Jag funderade pa att ga ut och upptacka mer av det schweiziska nattlivet, men jag orkar inte.. parkerade mig framfor en internationell chatsida istallet. Jag borjade snacka med en kille fran USA, och helt plotsligt har det gatt tva timmar och vi ar pa msn istallet... typiskt mig, de enda vettiga killar jag traffar bor pa andra sidan jorden!
Naja... det ar ju inte som om vi ska gifta oss eller sa =)
Jag borde sova, men det gar inte... mina rutiner har helt vants upp och ner pa den vecka som gatt nu nar ungen ar borta. Jag langtar efter nasta vecka, men samtidigt fruktar jag den... jag ska namligen saga upp mig da. Familjen i Skottland har inte ringt an, men det spelar ingen roll -jag vill inte vara kvar hos den har familjen langre. Jag gillar dem, men att jobba sju dagar i veckan gar inte langre... ar sa trott pa det. Nasta au pair-familj ska banne mig vara ett normalt jobb, med lediga helger....
Nu ska jag lasa bloggar... ha en skon kvall!
Naja... det ar ju inte som om vi ska gifta oss eller sa =)
Jag borde sova, men det gar inte... mina rutiner har helt vants upp och ner pa den vecka som gatt nu nar ungen ar borta. Jag langtar efter nasta vecka, men samtidigt fruktar jag den... jag ska namligen saga upp mig da. Familjen i Skottland har inte ringt an, men det spelar ingen roll -jag vill inte vara kvar hos den har familjen langre. Jag gillar dem, men att jobba sju dagar i veckan gar inte langre... ar sa trott pa det. Nasta au pair-familj ska banne mig vara ett normalt jobb, med lediga helger....
Nu ska jag lasa bloggar... ha en skon kvall!
Saga upp mig
Halv ett i natt fick jag mail fran familjen i Edinburgh (utanfor Edinburgh egentligen, men andock), och de vill att jag ska komma dit och halsa pa dem! De vill se hur vi funkar ihop innan vi bestammer om jag ska flytta dit, men det verkar ju ratt lovande.. de betalar for min resa dit, vem skulle gora det om man inte var nastan saker pa att de ville anstalla en?? Haha, sa underbart! Nu ar ju bara fragan... hur sjutton ska jag saga upp mig har? For nu ar det tydligen sa; jag ska sluta har. Usch.. jag hoppas att mamman inte ar alltfor arg pa mig, for att jag glomde vagnshjulet och klantade till hennes instruktioner nar de akte i fredags! Jag ar faktiskt jattenervos for stunden da hon kommer tillbaka fran sin resa... hon sa antingen onsdag eller torsdag, sa jag hoppas definitivt pa torsdag! Jag vill inte traffa henne, usch...
Sa ar ju fragan ocksa; nar ska jag saga upp mig? I mitt kontrakt star det att jag maste jobba en manad efter att jag sagt upp mig om inte mamman sager nagot annorlunda, men tank om hon faktiskt sager nagot annorlunda? Da kanske jag maste aka innan jag ens hinner traffa ungen igen; han kommer ju inte hem forran den elfte. Pa ett satt kanns det som om det kanske vore lika bra, nu nar vi redan ar ifran varandra... pa ett annat satt vill jag saga hejda till honom. Vi far se... mamman fyller ar i helgen i alla fall, sa jag tanker vanta tills efter det med att saga upp mig -det kanns elakt att lagga detta pa henne precis innan hennes fodelsedag. Om inte hon vill ha ett "serious talk" med mig innan forstas, da far jag ju ta det da... hm. Naja, vi far se, som sagt... det ordnar sig sakert =)
Karlek!
Sa ar ju fragan ocksa; nar ska jag saga upp mig? I mitt kontrakt star det att jag maste jobba en manad efter att jag sagt upp mig om inte mamman sager nagot annorlunda, men tank om hon faktiskt sager nagot annorlunda? Da kanske jag maste aka innan jag ens hinner traffa ungen igen; han kommer ju inte hem forran den elfte. Pa ett satt kanns det som om det kanske vore lika bra, nu nar vi redan ar ifran varandra... pa ett annat satt vill jag saga hejda till honom. Vi far se... mamman fyller ar i helgen i alla fall, sa jag tanker vanta tills efter det med att saga upp mig -det kanns elakt att lagga detta pa henne precis innan hennes fodelsedag. Om inte hon vill ha ett "serious talk" med mig innan forstas, da far jag ju ta det da... hm. Naja, vi far se, som sagt... det ordnar sig sakert =)
Karlek!
28 oktober
For tillfallet har jag inte panik -pojkvannen var har och hamtade det jakla vagnshjulet och ska skicka det med expresspost imorgon. Jag kan inte fatta att jag glomde nagot sa viktigt! Som sagt, det kanns som att jag har "svikit" mamman i familjen genom att gora fel en gang for mycket.
Jag fick mail fran en halvsvensk familj i Edinburgh som var intresserade av mig som au pair, och det kandes ratt kul. Jag svarade, och jag ar faktiskt lite intresserad... de vill ha nagon fran januari, vilket vore jattebra tidsmassigt -jag slutar har i december, har min julledighet hemma, och sen aker jag dit. Men men, jag ska inte ga handelserna i forvag, det var bara ett mail. Men anda, det kanns ju kul =)
Jag har dock ingen matlust -idag har jag atit tva rostade brodskivor och druckit tva glas vatten.. i normala fall gar det helt at andra hallet; jag stoppar i mig tills det ar alldeles overfullt och mar daligt av det... nu har jag knappt atit nagonting och mar faktiskt ratt okej. Ratt konstigt egentligen.. skrammande ocksa, nar jag tanker efter. Men men, jag mar okej i alla fall, atminstone pa ytan.
Och det ar egentligen allt jag begar just nu.
Jag fick mail fran en halvsvensk familj i Edinburgh som var intresserade av mig som au pair, och det kandes ratt kul. Jag svarade, och jag ar faktiskt lite intresserad... de vill ha nagon fran januari, vilket vore jattebra tidsmassigt -jag slutar har i december, har min julledighet hemma, och sen aker jag dit. Men men, jag ska inte ga handelserna i forvag, det var bara ett mail. Men anda, det kanns ju kul =)
Jag har dock ingen matlust -idag har jag atit tva rostade brodskivor och druckit tva glas vatten.. i normala fall gar det helt at andra hallet; jag stoppar i mig tills det ar alldeles overfullt och mar daligt av det... nu har jag knappt atit nagonting och mar faktiskt ratt okej. Ratt konstigt egentligen.. skrammande ocksa, nar jag tanker efter. Men men, jag mar okej i alla fall, atminstone pa ytan.
Och det ar egentligen allt jag begar just nu.
In i depressionen igen...
Jag pratade med mamma igar, riktigt lange och flera ganger (tva samtal pa 80 minuter, och ett pa 50 minuter). Om inte den kvinnan alskar mig sa vet jag inte vad karlek ar...
Det verkar som att jag bara blir samre och samre... ni vet ju att jag har matt valdigt daligt, och jag trodde att jag hade kommit over det. De sista manaderna i Sverige madde jag faktiskt bra -det kunde ga veckor utan att jag fick angestattacker, nar de tidigare kommit flera ganger om dagen! Jag sag inte allt i svart langre, jag vaknade pa morgonen utan att vilja do... jag madde battre, helt enkelt! Och jag var sa glad for min nya start; att jag skulle fa en chans till ett helt nytt liv. Och jag svor pa att aldrig ma sa daligt igen..
Men sa ar jag helt plotsligt dar. Nar jag vaknar vill jag somna om igen. Det finns ingenstans i varlden jag vill vara, inga tankar gor mig glad.. mina kanslor ar begravda inom mig igen, jag ar liksom avtrubbad. Jag har gjort en massa test pa Internet for att se om jag ar sjuk igen -riktiga test denna gang; sana som kommer fran seriosa sjukhus. De allra flesta sager att jag lider av allvarlig depression/angest/panikangest/osv, och nagra av dem rekommenderar till och med inlaggning pa psykiatrisk klinik. Och vet ni vad det allra laskigaste ar? Jag ar inte ens radd langre. Jag reagerade inte ens nar det dar om inlaggning kom upp, jag skrams inte av tanken -vilket ar helt olikt mig och alltsa ett bevis pa hur lagt jag har sjunkit.
Vad fan ska jag gora??
Det verkar som att jag bara blir samre och samre... ni vet ju att jag har matt valdigt daligt, och jag trodde att jag hade kommit over det. De sista manaderna i Sverige madde jag faktiskt bra -det kunde ga veckor utan att jag fick angestattacker, nar de tidigare kommit flera ganger om dagen! Jag sag inte allt i svart langre, jag vaknade pa morgonen utan att vilja do... jag madde battre, helt enkelt! Och jag var sa glad for min nya start; att jag skulle fa en chans till ett helt nytt liv. Och jag svor pa att aldrig ma sa daligt igen..
Men sa ar jag helt plotsligt dar. Nar jag vaknar vill jag somna om igen. Det finns ingenstans i varlden jag vill vara, inga tankar gor mig glad.. mina kanslor ar begravda inom mig igen, jag ar liksom avtrubbad. Jag har gjort en massa test pa Internet for att se om jag ar sjuk igen -riktiga test denna gang; sana som kommer fran seriosa sjukhus. De allra flesta sager att jag lider av allvarlig depression/angest/panikangest/osv, och nagra av dem rekommenderar till och med inlaggning pa psykiatrisk klinik. Och vet ni vad det allra laskigaste ar? Jag ar inte ens radd langre. Jag reagerade inte ens nar det dar om inlaggning kom upp, jag skrams inte av tanken -vilket ar helt olikt mig och alltsa ett bevis pa hur lagt jag har sjunkit.
Vad fan ska jag gora??
=(
Jag ar verkligen varldens samsta nanny. Mamman ringde nyss, och jag hade glomt att skicka med framhjulet till ungens vagn, sa nu har han ingenting att sitta i. Hon sa att det var okej, men det ar det inte! Det kanns som om jag har gjort ett misstag for mycket nu.. just nu kanns det som om jag verkligen maste sluta har.
Hon sa att jag skulle ringa hennes kille, som har nyckeln till bilen dar hjulet ligger, men han svarade inte... fuck fuck fuck. Jag bara gor fel hela tiden... igar gick ju allt fel. Ungens har var inte tvattat pa ratt satt, hans klader var inte strykta ratt, jag gav honom mat direkt i stallet for att packa ner den, samma sak med hans juice... och sa nu detta, till raga pa allt. Jag maste sluta har, jag far snacka med henne nar hon kommer tillbaka.
Fast jag har ju fortfarande ingenstans att ta vagen... jag vill bara lagga mig ner och do.
Hon sa att jag skulle ringa hennes kille, som har nyckeln till bilen dar hjulet ligger, men han svarade inte... fuck fuck fuck. Jag bara gor fel hela tiden... igar gick ju allt fel. Ungens har var inte tvattat pa ratt satt, hans klader var inte strykta ratt, jag gav honom mat direkt i stallet for att packa ner den, samma sak med hans juice... och sa nu detta, till raga pa allt. Jag maste sluta har, jag far snacka med henne nar hon kommer tillbaka.
Fast jag har ju fortfarande ingenstans att ta vagen... jag vill bara lagga mig ner och do.
Varldens samsta nanny?
Jag ar fortfarande nere. Jag tanker bara pa att hon snart ar tillbaka (mamman i familjen), trots att det inte ar forran pa onsdag. jag fruktar hennes tillbakakommande. Samtidigt far jag varldens skuldkanslor, for jag tycker faktiskt jattemycket om henne, hennes kille och ungen. Men jag vill inte stanna har... vilket ar sjukt. Det ar ju ett jattebra jobb! Okej, jag jobbar sju dagar i veckan, utom nar han ar pa dagis, men lonen ar bra och de ar snalla mot mig. Jag har redan slutat hos en au pair-familj, ska jag da lamna denna?? Da maste det ju vara mig det ar fel pa, eller hur? Jag kan inte fungera som nanny, jag ar ju bara nere hela tiden och langtar bort...
Problemet ar bara detta. Om jag nu ska sluta till jul, vad sjutton ska jag gora sedan? Jag har anmalt mitt intresse hos tva familjer pa en au pair-sida som ville ha nagon fran borjan av 2008, men vill jag verkligen det? Vill jag aka ivag igen, till Storbritannien denna gang, och borja pa nytt igen? Nar jag tanker igenom det har jag tre alternativ.. stanna har, aka hem, eller aka nagon annanstans. Inget av alternativen far mig att kanna mig glad nar jag tanker pa dem... Mitt kontrakt har sager att jag maste ge en manads besked innan jag slutar har. Alltsa maste jag saga upp mig om typ tva veckor om jag ska sluta till jul... Hur ska jag klara det? Jag far skuldkanslor av bara tanken.. det kanns som om jag sviker dem. Mamman mar verkligen sa jakla daligt psykiskt, och det sista hon behover ar att jag lamnar dem.. aven om jag ar en dalig nanny. Fast jag vet ju att ungen alskar mig, sa sa jakla dalig kan jag val inte vara..? Men anda.. jag kanner det som om jag sviker mamman bara genom att tanka dessa tankar. Gud i himlen... vad ska jag gora?? Mamma ska ringa mig imorgon, jag maste diskutera det med henne.. men hon kommer bara saga att jag ska gora som jag kanner, precis som den underbara Abe sa i kommentarerna. Och det ar ju sa ratt, men jag vet ju inte vad jag kanner! Bara nedstamdhet... pappa skulle definitivt tycka att jag ska stanna har. Men a andra sidan, pappa kommer aldrig se mig som den jag ar. Till viss del kanske, men han kommer aldrig vara en av dem som kanner mig bast, aven om vi alskar varandra jattemycket.
For det mesta kanns det som om jag bara borde bosatta mig i min sang hemma hos mamma, men man behover ju pengar for att leva ocksa. Sa... vad fan ska jag ta mig till?
26 oktober
Antligen har de akt, och nu ar jag ensam till onsdag/torsdag.. ungen kommer dessutom inte tillbaka forran den elfte =D Men usch, jag ar nere. Den har morgonen var hemsk, jag klantade till hennes instruktioner hela tiden.. tillsammans med det hon sa om att jag ar for strikt kanner jag mig nu som varldens samsta nanny.
Men samtidigt vet jag ju att jag inte ar det, ungen alskar mig ju!!
Nar ungen kommer tillbaka ar det bara en manad kvar tills jag aker hem for julen, thank God! Samtidigt borjar tankarna komma... jag maste ju bestamma mig nu! Ska jag stanna har efter jul ocksa? Jag mar ju fortfarande daligt.. jag akte bland annat for att fa en chans att ma battre, komma ur min depression och angest och allt. Nog mar jag battre, men fortfarande inte bra.. faktum ar att jag nog madde battre den sista tiden hemma an vad jag gor nu! Samtidigt vill jag inte bara ge upp har.. som pappa sa; att jobba i en familj i bara tre manader (5 september borjade jag ju har) ser nog inte sa bra ut pa meritforteckningen.. men a andra sidan ar jag bara 19 ar, och manga familjer anstaller ju au pairs for sa kort tid.
Samtidigt funderar jag pa att aka som au pair till USA, jag har hittat en formedling som inte kraver korkort. Men jag ar inte redo for det an, jag behover vara hemma ett tag forst... Pa ett annat satt vill jag bara vara hemma och fokusera helt pa mig sjalv, pa att ma bra. Men man behover ju pengar for att overleva ocksa, och har har jag i alla fall ett jobb... usch. Allt ar sa hemskt!
Vad tycker ni? Ska jag stanna efter jul ocksa?
Men samtidigt vet jag ju att jag inte ar det, ungen alskar mig ju!!
Nar ungen kommer tillbaka ar det bara en manad kvar tills jag aker hem for julen, thank God! Samtidigt borjar tankarna komma... jag maste ju bestamma mig nu! Ska jag stanna har efter jul ocksa? Jag mar ju fortfarande daligt.. jag akte bland annat for att fa en chans att ma battre, komma ur min depression och angest och allt. Nog mar jag battre, men fortfarande inte bra.. faktum ar att jag nog madde battre den sista tiden hemma an vad jag gor nu! Samtidigt vill jag inte bara ge upp har.. som pappa sa; att jobba i en familj i bara tre manader (5 september borjade jag ju har) ser nog inte sa bra ut pa meritforteckningen.. men a andra sidan ar jag bara 19 ar, och manga familjer anstaller ju au pairs for sa kort tid.
Samtidigt funderar jag pa att aka som au pair till USA, jag har hittat en formedling som inte kraver korkort. Men jag ar inte redo for det an, jag behover vara hemma ett tag forst... Pa ett annat satt vill jag bara vara hemma och fokusera helt pa mig sjalv, pa att ma bra. Men man behover ju pengar for att overleva ocksa, och har har jag i alla fall ett jobb... usch. Allt ar sa hemskt!
Vad tycker ni? Ska jag stanna efter jul ocksa?
Mitt fel?
Mamman pratade med mig igar, hon tyckte att jag ar alldeles for strikt mot ungen och vill att jag ska vara mer "relaxed".. typ lata honom komma undan med saker oftare och sa. Hon sa det inte rent ut, men jag tror att hon tror att ungens mardrommar beror pa hur jag ar mot honom...
Jag fick varldens skuldkanslor, men sa lag jag i natt och tankte.. vanta lite. Ungen alskar mig. Han lyser upp nar jag hamtar honom pa dagis, han berattar sagor for mig, han kramar och pussar mig.. nar jag lagger honom pa kvallarna vill han inte lagga sig i sangen, han vill somna i mina armar. Och nar han vaknar pa natterna ar det mig han ropar pa minst 60% av gangerna. Sa kan det verkligen vara mitt fel att han mar daligt??
Jag kan bara inte tro det... vad tror ni?
Jag fick varldens skuldkanslor, men sa lag jag i natt och tankte.. vanta lite. Ungen alskar mig. Han lyser upp nar jag hamtar honom pa dagis, han berattar sagor for mig, han kramar och pussar mig.. nar jag lagger honom pa kvallarna vill han inte lagga sig i sangen, han vill somna i mina armar. Och nar han vaknar pa natterna ar det mig han ropar pa minst 60% av gangerna. Sa kan det verkligen vara mitt fel att han mar daligt??
Jag kan bara inte tro det... vad tror ni?
23 oktober
Venus tycker det ar synd att jag skriver sa sallan, sa jag ska forsoka knapa ihop ett inlagg har da =)
Problemet ar ju det.. jag vet inte vad jag ska skriva! Bara om au pair-livet, for det ar det som snurrar i skallen pa mig just nu. Gardagskvallen var hemsk.. inte med barnet, utan det omkring.
Jag lade honom, som vanligt, och efter ett tag borjade mamman och hennes pojkvan braka. Pa riktigt -vi horde vartenda ord klart och tydligt, trots att vi hade dorren stangd och var pa en annan vaning. Och pojkens reaktion.. han bara lag dar, med ogonen uppsparrade. Jag fragade om han ville komma upp i mina armar, och han nickade. Han nickade. Han pratar alltid nar han vill nagot, men igar vagade han inte ens lata av radsla. Han somnade till sist, och jag satt kvar i hans rum ett tag. Pojkvannen gick (och dorren smalldes igen sa hart att pojken nastan vaknade), och jag gick direkt upp och in i mitt rum. Och hela tiden innan jag somnade horde jag mamman grata.
I morse var de sig sjalva (pojkvannen hade kommit tillbaka efter att jag somnat), men det marktes fortfarande pa pojken att han riktigt inte var sig sjalv.. Jag hoppas att de tanker sig for lite nasta gang! Mamman bad om ursakt for hela gralet, och da berattade jag hur pojken reagerade. Jag blir sa jakla forbannad och ledsen... sjalvklart ska de fa grala om det ar det de behover, men att skrika at varandra och gora sin son/styvson sa radd att han inte ens vagar prata... fyfan.
Och da kommer tankarna. Martagreta hade ratt -pojken behover mig. Hur fan ska jag kunna lamna honom?? Jag vet inte alls hur lange jag ska vara kvar har, men det ar ju inte for evigt.. usch.
Oops, nu kommer mamman hem. Skriver mer senare, tror jag... eller kanske nagon annan dag. Karlek!
Problemet ar ju det.. jag vet inte vad jag ska skriva! Bara om au pair-livet, for det ar det som snurrar i skallen pa mig just nu. Gardagskvallen var hemsk.. inte med barnet, utan det omkring.
Jag lade honom, som vanligt, och efter ett tag borjade mamman och hennes pojkvan braka. Pa riktigt -vi horde vartenda ord klart och tydligt, trots att vi hade dorren stangd och var pa en annan vaning. Och pojkens reaktion.. han bara lag dar, med ogonen uppsparrade. Jag fragade om han ville komma upp i mina armar, och han nickade. Han nickade. Han pratar alltid nar han vill nagot, men igar vagade han inte ens lata av radsla. Han somnade till sist, och jag satt kvar i hans rum ett tag. Pojkvannen gick (och dorren smalldes igen sa hart att pojken nastan vaknade), och jag gick direkt upp och in i mitt rum. Och hela tiden innan jag somnade horde jag mamman grata.
I morse var de sig sjalva (pojkvannen hade kommit tillbaka efter att jag somnat), men det marktes fortfarande pa pojken att han riktigt inte var sig sjalv.. Jag hoppas att de tanker sig for lite nasta gang! Mamman bad om ursakt for hela gralet, och da berattade jag hur pojken reagerade. Jag blir sa jakla forbannad och ledsen... sjalvklart ska de fa grala om det ar det de behover, men att skrika at varandra och gora sin son/styvson sa radd att han inte ens vagar prata... fyfan.
Och da kommer tankarna. Martagreta hade ratt -pojken behover mig. Hur fan ska jag kunna lamna honom?? Jag vet inte alls hur lange jag ska vara kvar har, men det ar ju inte for evigt.. usch.
Oops, nu kommer mamman hem. Skriver mer senare, tror jag... eller kanske nagon annan dag. Karlek!
